Skiljeförfarande

Inledning
I samband med att parter träffar avtal torde det i flertalet fall te sig avlägset eller till och med uteslutet att avtalet i framtiden skall föranleda tvist mellan parterna. Oavsett de goda intentioner som föreligger vid avtalets träffande är det dock motiverat att redan då överväga vad som skall ske om en tvist uppkommer. Avsikten med dessa rader är främst att ge viss grundläggande information om den privata rättsskipning som sker i ett skiljeförfarande.

Redan inledningsvis skall betonas att de avtal som här behandlas är kommersiella avtal mellan näringsidkare eller mellan näringsidkare och kommun, landsting eller staten. Det kan t.ex. gälla avtal om företagsöverlåtelse, maskinleverans, utveckling av dataprogram, entreprenadavtal, aktieägaravtal m.m. Vad som sägs i det följande kan därför inte utan vidare tillämpas t.ex. i avtal mellan privatpersoner eller mellan näringsidkare och konsument.

Skiljeförfarande
En tvist kan lösas på olika sätt. I bästa fall når parterna själva en överenskommelse. Om det inte går finns det i huvudsak två sätt att slutligt avgöra tvister, antingen genom en rättegång i allmän domstol eller genom ett skiljeförfarande. Skiljeförfarandet är en form av privat rättsskipning som syftar till ett snabbt och slutligt avgörande av tvister. Förfarandet är inte offentligt. Skiljedomen kan verkställas på samma vis som en dom från allmän domstol.

För att en tvist skall lösas genom skiljeförfarande istället för genom en domstolsprocess måste parterna ha träffat ett avtal om att tvisten skall avgöras av skiljemän, ett s.k. skiljeavtal. Det normala är att en skiljeklausul tas in avtalet från början d.v.s. innan någon tvist uppkommit. En skiljeklausul kan till exempel säga att ”tvist i anledning av detta avtal skall slutligt avgöras genom skiljedom”. Det finns i och för sig inte något som hindrar att ett skiljeavtal träffas sedan tvist uppstått. Det kan dock vara svårare att i det läget komma överens om ett skiljeavtal. Anledningen till detta är bl.a. att det då står klart vad tvisten gäller och att parterna då av taktiska skäl kan göra skilda bedömningar av behovet av t.ex. en snabb tvistelösning. Rekommendationen är därför att parterna redan vid avtalets ingående bestämmer sig för hur eventuella tvister skall lösas. Är det gemensamma svaret då att skiljenämnd skall lösa eventuella tvister bör då en skiljeklausul tas in i avtalet. Det finns inget lagligt krav på att skiljeavtalet är skriftligt. Rekommendationen är dock att skiljeavtalet upprättas skriftligt. Det kan annars vara förenat med stora svårigheter att bevisa dess existens. Innebörden av skiljeavtalet är att part mot den andre partens bestridande inte kan få tvist rörande avtalet prövad av allmän domstol. Genom skiljeavtalet är den vägen i princip stängd.

Skiljeförfarande eller rättegång?
I den mån avtal om skiljeförfarande inte träffats är det domstol som har till uppgift att slita tvist mellan parterna. Avgörande från domstol kan i regel överklagas. Den typ av kommersiella avtalstvister som det nu är fråga om är inte heller prioriterade av domstolarna. Sammantaget innebär detta, i vart fall i storstadsområdena, att handläggningstiderna för en tvist i tingsrätt, hovrätt och i högsta domstolen kan uppgå till tillhopa fem-sju år. Det kan gå fortare men det kan också ta längre tid. Det är ofta en mycket betydande nackdel att under så lång tid sväva i okunnighet om hur en viktig kommersiell tvist slutligt skall lösas. Härtill kommer att eventuell muntlig bevisning av naturliga skäl ofta blir sämre med tiden. Detta talar till förmån för att välja skiljeförfarande framför domstol.

En fördel med skiljeförfarandet som brukar framhållas är att det snabbare leder fram till ett slutligt bindande avgörande än en rättegång. Handläggningstiden för ett skiljeförfarande är normalt omkring ett år. Det sammanhänger med att skiljedomar inte kan överklagas men också med den tidsmässiga planeringen av förfarandet jämte de resurser som finns till förfogande. En tidsplan upprättas ofta och följs sedan av skiljemännen och parterna. Detta är en väsentlig fördel jämfört med domstol där det, som nämnts, kan ta åratal att få en större tvist avgjord. Att skiljedomen inte går att överklaga innebär att parterna inte har någon möjlighet att angripa skiljedomen på grund av en felaktig tolkning av de materiella regler som varit tillämpliga. En risk som dock i möjligaste mån motverkas av att parterna väljer kompetenta och dugliga skiljemän (se vidare nedan). En annan omständighet som ökar skiljeförfarandets attraktivitet är att handläggningen är enklare utformad än en domstolsprocess och i större utsträckning anpassas efter sakens beskaffenhet och parternas önskemål. Vidare är det i de allra flesta fall en fördel att skiljeförfarandet och skiljedomen inte är offentliga. Slutligen skall nämnas att det i ett skiljeförfarande är parterna själva som bestämmer vem som skall avgöra tvisten. De kan utse personer som de hyser särskilt förtroende för och som har en viss kompetens inom ett för tvisten relevant område. Utses rätt personer till skiljemän kan förfarandet påskyndas, kostnaderna bli lägre och resultatet mer tillfredsställande. Det normala är att antalet skiljemän är tre. Vardera parten utser en skiljeman. De partsutsedda väljer sedan gemensamt den tredje skiljemannen, som också blir skiljenämndens ordförande.

Att lösa tvister genom skiljeförfarande har dessvärre också nackdelar. Det handlar då främst om kostnaderna. I en rättegång i domstol betalar staten domstolens kostnader för bland annat domarnas löner och lokaler. I ett skiljeförfarande får parterna själva stå för ersättningen till skiljemännen. I förhållande till skiljemännen svarar parterna gemensamt härför. I skiljeförfarande är huvudregeln att förlorande part betalar motpartens rättegångskostnader och skiljenämndens arvode och kostnader. Om förloraren inte betalar kan den vinnande parten tvingas betala hela ersättningen till skiljemännen. Det kan vara mycket betungande. Arvode till tre skiljemän torde sällan understiga 500 000 kronor och ofta vara högre än så.

Olika former av skiljeförfaranden
Det finns olika slags skiljeförfaranden. I första hand skiljer man mellan ad hoc förfaranden och institutionella förfaranden. Parterna bestämmer själva vilken typ av handläggning som förfarandet skall följa. Med ad hoc förfarande menas en för tillfället upprättad skiljenämnd. Förfarandet regleras i lagen om skiljeförfarande. Vid institutionella förfaranden ges i regel ett skiljedomsinstitut, i Sverige främst Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, en mer eller mindre långtgående rätt att medverka i förfarandet. Det kan till exempel gälla frågor om utseende av skiljeman, olika tidsfrister samt kostnadsfrågor. De flesta skiljedomsinstitut har utarbetat skiljedomsreglementen som innehåller kompletterande regler till de lagregler som finns om skiljeförfarande. Vilket regelverk som skall tillämpas bestäms normalt i skiljeavtalet. I syfte att hålla ned kostnaderna för prövningen, särskilt för tvister rörande mer begränsade belopp, har det även utformats regler om förenklat skiljeförfarande, enligt vilka det är tillräckligt med en skiljeman istället för tre som är det vanliga. I institutsförfaranden är det ofta institutet som bestämmer ersättning till skiljenämnden med ledning av en taxa som baseras på tvisteföremålets värde. Exempel på olika skiljeklausuler med hänvisning till Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts regler finns på http://www.sccinstitute.com/se som angivits ovan kan en skiljeklausul med hänvisning till ad hoc förfarande se ut på följande sätt: "Tvist i anledning av detta avtal skall slutligt avgöras genom skiljedom."

Alternativ tvistelösning till rättegång och skiljeförfarande Medling är en alternativ form av tvistelösning till rättegång och skiljeförfarande. Medling innebär att en utomstående person försöker hjälpa parterna att finna en frivillig förhandlingslösning på tvisten som båda kan känna sig nöjda eller lika missnöjda med. Medling bygger till stor del på parternas samtycke och de kan när som helst avbryta processen. För att medling skall vara meningsfullt krävs det att det finns en vilja att lösa tvisten på ett för alla inblandade konstruktivt sätt.

Avslutande ord
Avslutningsvis kan det konstateras att det vid ingående av avtal kan vara svårt att avgöra om en skiljeklausul skall tas in i avtalet. I kommersiella avtalsförhållanden kan dock skiljeförfarande särskilt framhållas som väl anpassat för att lösa tvister med hänsyn till att det är snabbt och flexibelt vid en jämförelse med tvistelösning i allmän domstol.